Det här blogginlägget tar emot att skriva, för det handlar om det som aldrig skulle behövt hända. Det handlar om en liten flicka som inte blev sedd eller hörd av de som kunde hjälpa henne, men som idag är känd hos oss allra flesta i hela landet. Om flickan som människor försökte hjälpa som medmänniskor, men som myndigheterna inte var lika pigga på att ge sin hjälp. Flickan som gick en tragisk död tillmötes och som idag hade kunnat vara i livet om hon bara hade blivit hörd och sedd av de som har makten att hjälpa henne.

Det handlar förstås om Yara. Den lilla åttaåriga flickan som grannar och andra runt omkring henne, som egentligen inte kände henne särskilt väl, försökte hjälpa. Det handlar också om hur skola, social och polis inte gjorde sitt jobb och hur de nu försöker rentvå sig med argument som att ”alla rutiner följdes”. Kanske gjorde de det, men då finns det all anledning att se över de här rutinerna eftersom de tydligen är så bristfälliga att de fick ett barn mördat.

Redan för över ett år sedan kom den första anmälan från grannarna som hittat den då sjuåriga flickan ensam med en tvååring och ett spädbarn. Trots detta ansåg socialen i hennes kommun att hemmet hon bodde i var en trygg och bra plats att placera henne i och lät henne bo kvar. Att hon inte hade sina biologiska föräldrar hos sig togs ingen hänsyn till, utan hon tvingades försöka hitta tillit till de människor som uppenbarligen inte var lämpliga att ta hand om henne.

Ungefär ett halvår senare kom nästa larm till socialförvaltningen. Det var en granne som sett den lilla flickan gå tunt klädd i novemberkylan och antog, med all rätt, att det inte stod rätt till. Anmälaren skriver att det inte är första gången hen ser flickan och tycker det är konstigt att det får pågå utan att någon orkar reagera. Fast visst gjordes någonting, även om det inte var till Yaras fördel. Den 23 december 2013 meddelade Karlskrona tingsrätt att den nu mordmisstänkte mannen utsetts som vårdnadshavare till Yara. Detta trots att det kommit in flera orosanmälningar.

Den 18 april i år kom det in ytterligare en anmälan, men den här gången till polisen. Återigen hade Yara setts gå tunnklädd, den här gången utan både jacka och skor trots vårkylan och den här gången hade hon också ett blåsvart blåmärke i ansiktet. Trots kvinnans oro så upplevde inte polisen ärendet som akut utan faxade över det till socialförvaltningen och där blev det liggande, enligt de artiklar jag läst i fallet. Vad är då akut kan man undra? När är ett ärende så pass allvarligt så att polisen ska välja att ta upp telefonluren och ringa socialförvaltningen istället? Tydligen var inte Yara någon prioritet, trots upprepade anmälningar. Faxet till socialförvaltningen hade enligt Aftonbladet också fått överskriften ”Info om eventuella ”missförhållanden” i hemmet.

Nu ska polisen göra en internutredning och socialförvaltningen har anmält sig själva för att reda ut vad som gick fel. Vad som gick fel var att ingen tog anmälningarna på allvar. Det är inte normalt att en liten sjuårig flicka lämnas ensam som barnvakt. Det är inte normalt att ett barn går utan kläder på vintern. Det är inte normalt att små barn har stora blåmärken på kroppen. Det är inte normalt att ett barn går till affären och stjäl riskakor istället för godis om de nu ska stjäla något alls. Det berättar nämligen en anställd på butiken som låg i närheten av skolan om. Både det och att hon tyckte det var konstigt att ett så litet barn fick gå ensam till skolan, utan att någon vuxen följde henne. Hon berättar också att hon pratade med skolan om det här och att de lovade att följa upp det.

Hur kan ett barn få fortsätta att vara placerad hos ett par som fått upprepade anmälningar på sig? När ett barn blir familjehemsplacerad krävs det än mer kontroll från myndigheterna för att det barn som redan är utlämnat till en främmande familj ska kunna känna sig trygg och bygga upp en framtid i ett nytt hem. Jag vet vad jag pratar om eftersom jag själv är familjehem och de barn som kommer till mig ska kunna känna att de kommit hem.  Att de hittat sin trygghet och att den familj de ingår i nu är en familj som kommer att följa dem in i vuxenlivet och vara deras för alltid. Kunde Yara känna så, undrar jag? Knappast för då hade hon haft kläder på kroppen, varit utan blåmärken, haft någon trygg vuxen som följde henne till skolan och definitivt inte behövt stjäla mat för att stilla sin hunger.

Tillförordnad socialchef i Karlskrona är fåordig när det gäller de frågor som både media och gemene man vill ha svar på. Individsekretessen hänvisar hon till vilket ju i och för sig är helt rätt och riktigt. På frågan hur det här kunde hända svarar hon att de gjort en lex Sarahanmälan till sin tillsynsmyndighet och att de även begärt en extern utredning som ska granska deras arbete. Får det Yara tillbaka till livet? Nej, men kanske kan det rädda livet på andra barn i hennes situation. Kanske kommer minnet av Yara leva kvar i många år och göra att de myndigheter som har befogenheter att ingripa när barn far illa också gör det. Låt oss hoppas att Yaras tragiska bortgång inte bara blir en pinne i statistiken, utan att de som har till uppgift att skydda barnen också lär sig något av den. Fast om det ska bli möjligt så behöver berörda myndigheter först sluta med att skylla ifrån sig, utan helt enkelt ta sitt ansvar och säga att de gjorde bort sig rejält!

Mia