Ibland undrar jag vad det är för samhälle vi lever i. Det händer ofta att jag ringer upp äldre människor som blivit utsatta för brott och fått hela sitt liv begränsade. De vågar inte längre gå ut och röra sig fritt på våra gator och torg, varken det är dag eller kväll.
En kvinna jag pratade med sa ”Jag vågar inte längre gå ut med soporna själv för jag är så rädd att någon ska slå ner mig”.
Att få vara trygg i sitt eget hem och sitt närområde var något som vi äldre tog för givet förr, men som inte längre är en självklarhet för någon. Kan hända är vi extra försiktiga när vi börjar komma till åren eftersom vi vet att vi inte längre har samma möjlighet att försvara oss som när vi var unga. Inte heller förekom det vapen i samma utsträckning då som nu och mot ett vapen, oavsett vad det är för slag, så känner man sig nog utsatt varken man är gammal eller ung.
Många jag pratar med känner den här otryggheten varken det är ljust eller mörkt ute. Jag känner själv av den då jag ska åka hem på kvällen efter att vi haft möten på jouren. Jag har däremot tur som har någon som bryr sig om att jag kommer hem som jag ska. För varje gång jag varit i stan så ringer Mia och hör efter så att ”gammeltanten” kommit hem. Tack för det Mia, det värmer att veta att någon bryr sig.
Ann-Marie
