Min morbror kommer inte ihåg vart han bor, vart toaletten är eller hur man tar på sig strumpor. Han kommer inte heller ihåg hur man lagar mat, låser upp dörren eller att ha en hel fullständig konversation.
Inom en kort tidsperiod kommer han inte känna igen sina barn, fru eller syster.
Ni tror att han är gammal och glömsk men den hårda sanningen är att han är sjuk, han har alzheimer, en demenssjukdom som stör minnet, språkförståelsen och uppmärksamhetsförmågan försämras.
Han förlorar bara mer och mer av sitt minne för varje dag som går och med det sitt liv. Han äter medicin som bromsar sjukdomens förlopp men tyvärr finns det ingen medicin som botar sjukdomen. Han måste leva varje dag med fasta rutiner så att han känner sig trygg.
När han fick beskedet om sjukdomen blev han väldigt ledsen och han är även idag medveten om sin sjukdom och han känner sig ofta som en börda för dem i sin närhet.
När man umgås med honom får man gå som på äggskal, man ser inte utanpå om han har en bra eller dålig dag. Om han har en bra dag flyter allt oftast på, man får ge lite riktlinjer bara så klarar han sig fint. På en dålig dag blir han ofta arg, frustrerad och ledsen, det gör ont att se honom må fruktansvärt dåligt.
Det är tråkigt att se honom bli sämre för varje gång vi ses och hur det påverkar hans nära och kära.
Såklart att tankarna börjar snurra, är det ärftligt, kommer hans syster alltså min mamma att få det? Eller hans barn eller jag?
Forskarna jobbar hårt idag för att hitta ett botemedel och att man ska kunna stoppa det i tid, så att fler människor kan få hjälp i framtiden.
/Maria
