Jag har Facebook. Det är jag förmodligen inte ensam om i dessa tider. Anledningen till att jag från början skaffade mig Facebook var, i ärlighetens namn, för att kunna hålla ett öga på min äldsta dotter som då var i tonåren. På så vis hade jag en möjlighet att hålla lite koll på vad hon ägnade sig åt när hennes moders ömma blick inte nådde henne, så att säga.
Idag tycker jag Facebook är en rolig avkoppling och ett väldigt bra sätt att hålla kontakt med de vänner och bekanta som jag inte träffar så ofta. Till exempel så har jag genom detta forum fått kontakt med större delen av den klass som jag gick i högstadiet tillsammans med, vilket jag tycker är extra roligt eftersom det var en mycket bra klass med god sammanhållning.
Det som gör mig bekymrad när det gäller Facebook är en del inlägg som delas och jag undrar ibland om folk tänker efter innan de klickar på ”dela-knappen”.
Till exempel så fanns det en period då det florerade bilder på misshandlade djur och inte allt för sällan även på de som misshandlade dem. Hur tänker den som delar den här bilden? Tror de verkligen att någon som hatar djurmiss-handel har stått bredvid och tagit de här bilderna? Att de låtit ett stackars oskyldigt djur lida för att de ska kunna ta bilder för att ha något att lägga ut på Facebook? Rimligtvis borde svaret bli nej och då blir ju slutsatsen att man ju hjälper den som utfört misshandeln att föra de bilder, som hen uppenbarligen är stolt över, vidare.
Otaliga gånger har jag påpekat detta på min status, men Facebook är stort och oavsett vad jag skriver så kommer nog de här bilderna fortsätta att florera.
En annan sak som jag kommenterat en hel del är när människor delar statusar där man söker efter sina barn. Det är en sak om det är Missing People som arrangerar skallgångskedjor, för de gör ett mycket bra och trovärdigt jobb. Det är något helt annat när det delas inlägg i stil med att mitt ex stack med våra barn för fyra månader sedan, har någon sett dem? Sen brukar det också finnas någon bild med.
I många fall är nog den här vädjan trovärdig och det finns en orolig förälder som verkligen oroar sig för vad som hänt. Fast sen finns det en del fall där man genom att dela de här inläggen är med och hjälper till att röja någons identitet. Vi kan aldrig veta om den här människan som man letar efter lever under skyddade personuppgifter och vi kan defini-tivt inte veta om det beror på den personen som frågar efter hen.
Det har hänt att, främst kvinnor och barn som lever under skyddade personuppgifter, blivit hittade på grund av att någon känt igen dem på Facebook och meddelat den som frågat var de finns. Även om jag förstår frustrationen i de fall då det inte ligger något brottsligt bakom försvinnandet, så är det ändå bättre att låta polisen och Missing People sköta letandet efter försvunna personer. Tänk efter en gång extra innan du trycker på ”dela-knappen” nästa gång.
Ett tredje fenomen som uppenbarat sig på Facebook är hur snabbt bilder och personuppgifter på gärningsmän, eller på friade personer sprider sig. När det gäller Ljungsbro-morden så var det bara frågan om timmar innan en bild på den misstänkte gärningsmannen låg ute till allmän beskådan på Facebook. När det gäller flera uppmärksammade rättegångar där tings- eller hovrätter friat de åtalade så har det också strax efter florerat uppgifter om deras personuppgifter. Varför kan man ju undra? Är det för att vi medborgare ska ta lagen i egna händer, eller vad är anledningen till att sådana här uppgifter delas tusentals och åter tusentals gånger på dessa sociala medier?
Vad jag vill ha sagt med det här är att jag gillar Facebook, men lika roligt som det kan är, lika dumt och obetänkt kan en del inlägg vara. Ibland kanske vi behöver fundera över vad vi skriver och vad vi delar, men överlag så tycker jag ändå fortfarande att det är ett bra forum.
Mia
