Den 21 januari 2002 mördades Fadime Sahindal av sin egen far. Hennes död blev för många ett uppvaknande när det gäller hedersrelaterat våld och det började debatteras mer öppet.
Då, för 12 år sedan, var hedersvåld inget man direkt pratade om bland gemene man. Visst diskuterades det bland människor som kom i kontakt med det via sina jobb eller på annat sätt fått vetskap om det, men inget man direkt hade någon större kunskap om. Jag kommer ihåg när jag för ca tio år sedan diskuterade det här med en person som lämpligtvis borde kunna komma i kontakt med det via sitt jobb och hon svarade mig med att något sådant förekommer inte här i Norrköping. Naturligtvis trodde jag henne inte eftersom jag själv kommit i kontakt med rätt många fall vid det laget, men jag förfärades över dennes persons trångsynthet. Vill man inte se problemen så finns de inte heller.
12 år har gått sedan denna unga kvinna blev mördad för att rädda familjens heder. Visserligen är mördaren fälld i domstol, men det kommer aldrig att ge Fadime livet åter.
Under åren har jag funderat mycket på hur mördaren resonerar innan hen utför mordet. Det krävs ju ändå en hel del planering innan kan jag tänka mig och då finns det ju också gott om tid att ändra sig. Att istället ta beslutet att låta sitt barn fortsätta leva och själv slippa leva med deras liv på sitt samvete. För något år sedan läste jag av den anledningen ”Varför mördar man sin dotter”, skriven av Emre Güngör och Nina Dervish. De intervjuade där bland annat Fadimes far. Visserligen blev jag inte mycket klokare när det gäller frågan ”hur kan man mörda sitt eget barn”. Jag kan inte heller påstå att mördarna på något vis kunde väcka mina sympatier, men jag fick i alla fall en inblick i deras tankesätt.
Det hedersrelaterade våldet är fortfarande ett vanligt inslag för många ungdomar. Vi måste bli bättre på att uppmärksamma dem och våga hjälpa. Vet vi inte hur så måste vi också bli bättre på att be om hjälp hos de som faktiskt kan och vet mer om ämnet.
Tyvärr så var inte Fadime det första offret för hedersrelaterat våld och hon var inte heller det sista, men jag vill ändå hoppas och tro att hennes död inte var förgäves. Att vi på grund av henne och många fler offer vågar fortsätta se våldet och vågar föra debatten framåt.
Mia
