Vi samlades hemma hos mig i veckan för att se på en film tillsammans. Filmen vi såg hette ”När mörkret faller”. En stark film som väckte mycket tankar och många känslor, men som är mycket väl värd att se.
Anledningen till att vi gjorde så här var att vi ville ha ett annat slags erfarenhetsutbyte för oss som är aktiva inom vår lokala jour och det blev det faktiskt. Även om filmen kom ut för åtta år sedan så är den fortfarande mycket aktuell och den väckte nog en hel del känslor hos de flesta av oss som såg den.
Man får följa tre parallella människoöden. Alla lika aktuella idag som för åtta år sedan när filmen gjordes.
Den ena berättelsen handlar om två systrar som går emot sin familjs vilja och utsätts för hedersrelaterat våld. Det skildrar hur viktig hedern är och att det i vissa familjer är en självklarhet att offra ett liv om bara hedern kan upprätthållas. Filmmakarna har verkligen lyckats beskriva rädslan, ensamheten och frustrationen hos de utsatta, men även hur lätt bröderna vänder och blir fiender i hederns namn, åtminstone till en början. De har verkligen försökt spegla hedersproblematiken så som den kan se även här i Sverige, trots att många lever i tron om att vi är en demokrati där allas lika värde och rättigheter respekteras.
Den andra personen man får följa är en kvinna som utsätts för våld i nära relation. Hon är framgångsrik inom sitt yrke, men hemma har hon ett rent helvete. Till sist får hon ändå styrkan att göra en anmälan och även lämna sin man. Även här har filmmakarna lyckats skildra det många kvinnor går igenom, både inom förhållandet men även när de lämnat det. I filmen upplever kvinnan hur de som varit hennes vänner och arbetskamrater bemöter henne med tystnad och istället pratar bakom ryggen på henne. Hon får verkligen veta vilka som är hennes vänner, något som många av de kvinnor jag möter i mitt jobb också brukar berätta om. Hur ensamma och svikna de känner sig när de väl brutit sig loss från förhållandet. Hur de som de trodde var vänner istället vänt sig ifrån dem eller tagit mannens parti.
Det tredje ödet handlar om Aram som är krögare och blir ensamt vittne till när ett gäng kriminella skjuter mot människor som står i kö för att komma in på hans krog. För mig förde den här händelsen minnet tillbaka till 1994 och det som kom att kallas för Stureplansmorden. Aram och hans nära blir på olika sätt hotade och utsatta för våldsamma attacker för att förmå honom till att inte vittna. Även att det är åtta år sedan filmen gjordes så är frågan om att våga vittna fortfarande högst aktuell. Kanske mer nu till och mer, än när filmen gjordes. Det finns många människor som känner olust för att vittna och tyvärr så finns det också de som inte berättar vad de sett i rädsla för att behöva vittna. Ett stort problem som måste tas på allvar.
Vad jag vill ha sagt med det här blogginlägget är att vi här på Brottsofferjouren möter människor utsatta för många olika typer av brott, bland annat det jag skrev att filmen handlade om. Trots att vi alla i samhället vet att det förekommer olika slags brott runt omkring oss så är det många som väljer att slå bort det ur tanken eftersom det ger ett visst obehag att tänka på det. Kanske måste vi våga se för att också komma tillrätta med hur brottsdrabbade idag bemöts och då kan faktiskt en sådan här film vara en riktigt bra ögonöppnare. All ära till både filmmakarna och alla skådespelarna som för en gångs skull skildrade våldet ur en annan synvinkel.
Mia
