Jag läste en artikel i mobilen idag, skriven av Staffan Heimerson. Den handlade om tiggare, vilket är ett mycket känsligt ämne idag. Flera politiker runt om i landet har uttalat sig negativt om tiggarna som sitter på våra gator, men få har presenterat en handlingsplan för hur vi ska kunna hjälpa dessa människor.
Enligt Heimerson är svaret enkelt hur vi ska förhålla oss till detta mångtusenåriga fenomen som faktiskt tiggeriet är. Svaret finns, enligt honom, i Apostlagärningarnas kapitel 20, vers 35 och lyder:
”Det är saligare att giva än att taga”
Heimersson fortsätter sedan sin krönika med att ta upp en del myter som florerar kring dessa tiggare och som vi faktiskt inte har någon grund för att veta om de är sanna eller inte. Jag har själv fått se bilder spridna på Facebook där en tiggare sitter med en mobiltelefon. Den personen som la ut den och flera av de som delade bilden menade att de löst tiggeriets gåta genom den här bilden. Fattigdom existerar helt enkelt inte, för tiggaren har en mobiltelefon. En Iphone till råga på allt. Är det så enkelt verkligen? Har man som tiggare inte rätt att ha någon kontakt med sina nära och kära i hemlandet? Hur ska de dessutom ha kontakt om de inte tillåts ringa dem? Dessutom så framgår det inte på bilden vilken modell av Iphone som tiggaren har, utan den som la ut bilden och många som kommenterat den tar bara för givet att det är av en senare modell. Fördomar som saknar grund, fnös jag första gången jag såg bilden. Hur många mobiler har jag inte själv liggandes hemma varefter jag bytt till en senare modell? Betyder det att jag är extremt rik då, eftersom det tydligen betyder att en fattig människa inte längre är fattig så länge hen äger en mobiltelefon?
Sen har vi det envisa ryktet om att det är organiserade ligor som ligger bakom tiggeriet. Jag kan naturligtvis inte säga att så inte är fallet, men jag kan inte heller säga att så är det. Vad jag däremot kan göra är att se den människa som i ur och skur tvingas sitta på gatan med sin pappersmugg och hoppas på att vi ska lägga några kronor i muggen. Min fråga till alla de som tror sig veta att de här människorna hör till en organiserad liga som försöker lura av oss småmynten, vet ni verkligen att det är så? Har ni några bevis för det och har ni någon gång funderat på att de kanske är de stora offren i den här ligan. Tror ni verkligen att de själva vill sitta på gatorna långt över vad en normal arbetsdag är, med minimalt att äta och dricka, samt med hopplösheten som kommer i samband med alla människor som går förbi och bara tittar på dem? Tror ni inte att de hellre hade haft ett jobb och tjänat pengar på så vis? Att de hellre hade fått vara kvar i sina hemländer, där de ofta fått lämna sina barn och själva nattat dem när kvällen kommer? Tror ni inte att de hade velat haft ett liv som många av oss här i Sverige tar för givet?
Har ni som tror er veta att tiggeriet enbart är lurendrejeri någonsin satt er ner och pratat med den tiggaren som sitter utanför närbutiken? Har ni frågat hur de mår och om vem de är? Visst kan det vara lite svårt att förstå varandra, men det går. Jag har gjort det och kanske är det därför flera av de tiggarna som sitter i mitt närområde inte längre är just ”tiggare”, utan människor för mig. Jag skulle aldrig gå förbi utan att hälsa och har jag möjlighet så ger jag också en tjuga då och då. De vet att jag inte är gjord av pengar, de ber mig heller aldrig om något, men de vet att jag ger när jag kan.
Alla dessa rykten som sprids om de här utsatta människorna och som saknar grund sprids de för att lätta vårt samvete? Är det ett sätt för oss att rättfärdiga det faktum att jag faktiskt har lite småpengar liggandes i fickorna, men som jag av princip vägrar att ge? Jag menar inte att man ska ge bort sina sista kronor, men jag håller med Staffan Heimersson när han påminner om att ”det är huvudet som ska vara kallt och hjärtat varmt, inte tvärt om”.
Mia
