Oftast så skriver jag om alla orättvisor och allt elände som har med brottsdrabbade att göra, men det finns faktiskt solglimtar i mitt jobb också. Det är dem som gör att man tycker att man har ett riktigt bra jobb, trots alla uppförsbackar som man möter i och med föreningens ständiga kämpande för att överleva med en dålig ekonomi.
Det är ofta så att de vi möter mår dåligt i början av kontakten. De har blivit utsatta för trauman av olika slag och det sätter naturligtvis spår i ens mående. Många har inte heller någon att prata med och blir väldigt tacksamma över att vi ringer upp dem för att höra hur de mår. En del har till och med väntat på att samtalet från oss ska komma, även om vi försöker kontakta de brottsdrabbade så snart vi fått ärendet från polisen eller Telefoncentralen.
Det som får mig att känna att jag gör ett betydelsefullt jobb är just de här kontakterna med brottsoffer, vittnen och deras anhöriga. Att få följa någon som sakta men säkert tar sig vidare, trots det de utsatts för. Att få se hur livsglädjen återvänder och i vissa fall hur misstänksamheten mot andra byts ut mot en tro om att de allra flesta i samhället ändå är goda människor. För en del människor är det viktigt med ett rättsligt efterspel. Att det blir rättegång och att den skyldige döms för det hen gjort. För andra känns det som en lättnad när förundersökningen läggs ner och de känner att de ändå kan lägga allt bakom sig.
Jag har under åren träffat så många underbara människor och genom dem lärt mig en hel del om mig själv. Genom dem måste jag ständigt jobba med mig själv och mina egna värderingar, men framför allt så får jag en distans till vad som verkligen är viktigt här i livet och vad man faktiskt kan leva utan.
Även om jag önskar att mötena med alla de här människorna hade få ske under andra, betydligt lyckligare omständigheter, så är jag så innerligt tacksam över att jag fått möjligheten att träffa dem.
Mia
