Idag är det FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor. På Dagens Nyheters debattsida kan man läsa en artikel skriven av Magnus Lindgren, generalsekreterare för Stiftelsen Tryggare Sverige och den visar att vi här i Sverige inte har mycket att vara stolta över när det gäller den här typen av brott. Visserligen hade jag väl anat det redan med tanke på att jag ändå jobbat som brottsofferstödjare i fjorton år nu, men de siffror Magnus Lindgren presenterar var ändå en tämligen dyster läsning. Trots att politiker intresserat sig för frågan om våld i nära relation under rätt många år nu och trots att en rad reformer kommit till för att hjälpa de drabbade så ligger antalet lagförda gärningsmän relativt lågt. Ofta handlar det om gärningsmän som har någon slags relation till kvinnorna och ofta handlar det också om våld som utövats i hemmet, gång efter gång efter gång. Sällan finns det några vittnen närvarande heller.
Att vi någonsin ska få ett samhälle helt utan våldsbrott har jag slutat tro på, likaså att alla kvinnor ska kunna få rätten att känna sig trygga hemma. Det är en utopi, men för den delen innebär inte det att samhället kan strunta i dessa kvinnor. Eftersom våldet fortsätter i den omfattning som det gör och antalet anmälningar dessutom ökar så krävs det än mer resurser från samhället och framför allt att de som utsätter de här kvinnorna blir lagförda. Magnus Lindgrens debattartikel i Dagens Nyheter måndagen den 25/11 2013 visar i en kartläggning av anmälningar som avser misshandel mot kvinna av bekant gärningsperson, begångna inomhus, under perioden 2008-2012 att emellertid få brott klaras upp. Av de 80 000 brott som anmäldes under perioden så klarades endast 17 000 brott upp. Det ger en personuppklaringsprocent på 21 %.
Vidare skriver Magnus Lindgren att trots en satsning på 3 000 nya poliser så har andelen personuppklarade brott minskat under den femårsperiod som undersökningen avser. Detta ska också ställas i relation till att antalet anmälda brott av det här slaget har ökat. Varför har det blivit så här då? Det finns inte ett svar på den frågan, utan det är många. Några är nog att för det första så är bevisläget svårt eftersom den här typen av misshandel ofta sker i hemmet utan några vittnen närvarande. Utöver det så är stödet till den misshandlade kvinnan viktigt så hon vågar och orkar berätta om det hon blivit utsatt för. Till sist är det nog också så att i en del fall är kunskapen angående den här typen av utsatthet bristande hos en del poliser också. Det finns naturligtvis en rad andra orsaker till, men det här var några.
Att önska sig ett samhälle där alla kan känna sig trygga och då helst i sina egna hem kanske är att önska sig för mycket. Fast att önska sig ett samhälle där betydligt fler av dessa gärningsmän blir lagförda borde däremot vara en realistisk önskan.
Mia
