Hur många gånger använder vi inte det ordet? Ibland slentrianmässigt, ibland för att belysa vår egen eller någon annans insats.
Civilkurage – ordet har franska rötter men det var Otto von Bismarck som 1847 myntade själva ordet och det av besvikelse på en släkting som inte stöttat honom i en debatt om den preussiska lantlagen.
Många år har gått sedan dess, men ordet i sig har nu, liksom då, en lika stor betydelse. Speciellt för den utsatte. Den som behöver någon i sin närhet som visar civilkurage.
Att visa civilkuraget innebär däremot så mycket mer än att våga stå upp för sina åsikter och värderingar, trots att omgivningen kanske tycker något helt annat. Att visa civilkurage innebär också att våga gå till handling när en medmänniska är utsatt.
Att våga stanna upp och ge en medmänniska hjälp i en nödsituation.
Att våga stanna upp och ringa polisen då vi ser att någon blir utsatt för något brottsligt.
Att våga ställa upp som vittne och berätta om det man sett för att på så vis markera för gärningsmannen att det han/hon gjort inte är okey, men framför allt visa för offret att man finns vid dennes sida hela vägen.
Det finns tusentals exempel på hur civilkurage kan tillämpas i både ord och handling.
Det är så lätt att prata om civilkurage och det är framför allt så lätt att hitta tillfällen i livet då man anser att omgivningen skulle kunna ha visat lite mer av den varan. Alla skulle vi nog kunna bli bättre på det, tror jag. Själv kan jag räkna upp ett antal tillfällen i livet då jag av ren feghet eller rädsla valt att inte ingripa. Visserligen har det inte skadat någon person fysiskt, vad jag vet, men i efterhand har jag skämts över mitt agerande. Idag försöker jag tänka mig för och visa civilkurage, men ingen är fullkomlig så jag har mycket kvar att lära i ämnet.
Mari
