”Och då sa jag till Lena att jag älskar att följa med mamma till dig för här finns det laxar”.
Jag satt som en fullständig idiot och försökte förstå vem Lena var plus var i all sin dag hon hittat några laxar i vår lokal på Bryggaregatan? Hade jag kanske haft med mig fisk i matlådan någon dag, tänkte jag, men slog tanken ur hågen eftersom jag nästan aldrig har med mig mat till jobbet.
”Så sa jag att det finns en prinsessa här också. Men då ljög jag förstås lite, för jag menade dig och prinsessor kan ju inte vara så gamla.”, fortsatte hon obarmhärtigt.
Från barn får man höra sanningen sägs det ju och den här flickan är mycket för sanningen när det gäller mitt hår tyvärr. Hon var den första jag mötte efter att, för dyra pengar, förvandlat mitt svarta hårsvall till något betydligt ljusare.
”Tycker du att det blev fint”, undrade jag men hon var av en helt annan åsikt och undrade förvånat varför jag hade färgat håret grått.
Nu hade jag visserligen inte det, utan det var ljusa slingor, men i hennes ögon hade jag helt plötsligt förvandlats till en gammal gumma. Inte heller frisyren föll henne smaken förstod jag när hon undrade om hon skulle hjälpa mig att sätta upp håret i en svans.
Hur som helst så uppskattar jag hennes ärlighet för den handlar inte bara om mitt utseende utan om allt. Hon påminner faktiskt en hel del om hur min egen dotter var när hon var liten och den damen hade en svada som kunde ta knäcken på den mest rutinerade talaren.
Ibland kommer hon till jouren en liten stund utan mamma. Hon säger att hon känner sig så stor när hon inte har mamma med sig och det är en mycket viktig känsla för en fem år ”gammal” dam, att få känna sig lite självständig. De här träffarna är viktiga för mig också eftersom de ger mig en hel del. Ett barns sätt att se på världen är både enkelt och komplicerat, men med den skillnaden att barn och vuxna ofta lägger tyngdpunkten på olika ställen. Dessutom ställer de frågor som gör att man ibland måste fundera på vad som faktiskt är viktigast i livet för en själv också. Samtidigt är allt så självklart ibland, som den gången hon berättade för mig att hon var trött på att drömma otäcka drömmar på natten.
”Så jag bestämde mig för att varje gång jag drömde en otäck dröm så skulle jag drömma tillbaka att du kom och räddade mig”, sa hon som den mest självklara sak i världen och konstigt nog så har det fungerat berättade mamma för mig.
Den här flickan har hjälp inom barnpsykiatrin så enda anledningen till att hon kommer till mig här på Brottsofferjouren är för att hon gillar det. Hon tycker om att få miljöombytet, en vuxen som lyssnar, pratar med henne och tar henne och hennes funderingar på allvar. Hon, liksom de allra flesta, vill känna sig sedd.
Men hur var det nu med den här Lena? Det borde jag ju förstått att det var hennes fröken på dagis. Laxen däremot var en lättare nöt att knäcka. Spelar roll om man säger lax eller tax, så länge de finns här och väntar på att hon ska komma. Dessutom hittar man nog ingen stoltare liten tjej än när vi tar på dem kopplen och hon får hålla en hund själv när vi går på promenad.
Den här lilla tjejen har förvandlat sina mardrömmar till drömmar, tänk om alla brottsutsatta kunde göra detsamma. Då skulle jag med glädje ställa upp och vara hjälte i deras drömmar, för i verkliga livet kan jag det inte. Där kan jag bara vara ett stöd så att de orkar upptäcka sin egen inre hjälte.
Ps. Dagisfröken Lena heter egentligen något helt annat och jag har både flickans och mammans tillåtelse att skriva det här blogginlägget. Dessutom ville lilltjejen att jag skulle lägga till att vi har jättekul när vi har disco också hon och jag, vilket jag gärna gör. Prova det själva någon gång när ni känner er lite slitna, för ett tvåmansdisco med en pigg femåring kan bara sluta med skratt och mängder med nyvunnen energi.
