”Också den som förlorat allt har en identitet”. Så skrev Lena Sundström i Dagens Nyheter för ett tag sen.
Jag har inte läst artikeln, utan fastnade bara vid citatet. För mig som jobbar med brottsdrabbade människor så säger de här orden en hel del. Ofta så träffar jag människan bakom brottsrubriceringen. Jag får insyn bakom rubriken i lokaltidningen och jag lär känna personen. Den drabbade har en identitet för mig.
Frågor som rör brottsdrabbade har en väldigt låg status i vårt samhälle. Vi läser hellre om de kriminella än om de drabbade och våra politiker pratar hellre om att de ska bekämpa kriminaliteten än att de också behöver lägga resurser på att hjälpa de brottsdrabbade också. Visst vore det väl skönt med ett samhälle fritt från kriminalitet, men tyvärr så tror jag att det är en utopi. Dessutom så har vi inte nått till det brottsfria samhället ännu och därmed så finns det fortfarande människor som behöver hjälp.
Tänk om vi alla istället för att bara skumma igenom rubrikerna i morgontidningen skulle försöka sätta oss in i hur det känns för den person som blivit utsatt. Hur mår man efter att ha blivit utsatt för ett rån? Hur skulle jag själv reagera och vilken hjälp skulle jag vilja ha? Hur mår man efter att ha blivit nedslagen av några främlingar efter en trevlig kväll på krogen? Hur skulle jag reagera och hur skulle det påverka mitt liv?
Ja, alla frågor kan man inte svara på eftersom man faktiskt inte vet hur man reagerar förrän det hänt, men man kan ändå försöka tänka sig in i situationen. Kanske skulle brottsofferfrågor få ett större utrymme i samhällsdebatten i sådant fall och kanske skulle förståelsen för varför stödet till brottsdrabbade är så viktigt öka. Kanske har jag blivit lite cynisk med åren, men jag tror faktiskt inte på sagan om ett samhälle helt fritt från kriminalitet. Jag tror på att försöka bekämpa brottsligheten och jag tror att polisen gör ett mycket bra jobb, men man får inte glömma bort de offer som redan finns medan man strävar efter den här drömmen.
Mia
