Igår var en mörk dag för Norrköping. Sådant som man är van att läsa om i kvällstidningarna kom till oss. Våldet blev till en grym verklighet och tre människor blev skadade, två av dem allvarligt.
Utöver det så var det rejäla polisinsatser på två andra håll i Norrköping också, även om de inte hade någon koppling till knivskärningen som ägde rum i centrum. Vi satt och pratade om det inträffade när jag kom hem igår och samtliga var nog överens om att på bara några timmar igår så raserades vår trygghet. Från att ha känt sig trygg med att vistas ute på stadens gator dagtid så försvann helt plötsligt den tryggheten. Alla hemskheter man läser om i tidningarna och som oftast händer i våra storstäder hade helt plötsligt nått oss. Lilla trygga Norrköping. Visserligen har vi brottslighet och kriminalitet här också, men liknande vansinnesdåd har vi dessbättre varit rätt så förskonade från.
När något liknande händer så vill man först och främst kolla av att ens närmaste har det bra och är i trygghet. För egen del så kastade jag mig på telefonen för att räkna in mina döttrar. De är visserligen vuxna, men för mig kommer de alltid att vara mina barn. Tankarna gick också till de utsatta, deras anhöriga och alla som bevittnade den hemska händelsen. Hur har det gått för de skadade? Klarade de sig? Frågorna hopade sig och vi satt samtliga med våra mobiler för att hålla oss uppdaterade med nyheterna som strömmade in. Sedan gick tankarna över de som bevittnat händelsen. Hur mår de? Hur reagerade de i stunden och vilka reaktioner kan komma senare? Hur hade vi själva reagerat och hade vi ens förstått allvaret i situationen med tanke på att sådana här händelser ändå är så pass ovanliga?
Tankarna gick också till de människor som visade på ett enormt civilkurage och hjälpte till på olika sätt vid olycksplatsen. Till mannen som fångade gärningsmannen och höll fast honom tills polisen kom. Vilken insats, vilket mod.
Igår var en svart dag i Norrköping. Idag och många dagar framåt kommer att gå åt för att förstå vad som verkligen hände. Vi är nog många som sitter med en fråga idag och det är – varför?
Mia