Den 22 juli var det 5 år sedan terrorattentaten i Norge ägde rum, norrmannen Anders Behring Breivik låg bakom attentaten. Först sprängdes en bilbomb i regeringskvarteren mitt i centrala Oslo, ett par timmar senare kliver Brevik i land på ön Utøya där det norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund hade sitt årliga sommarläger. Han påbörjade skottlossning mot både vuxna och ungdomar på ön, de fick fly för sina liv.
Anders Behring Brevik dödade totalt 77 personer, 8 personer dog i bombningen och 69 dog i skottlossningen ute på Utøya. Största delen av dödsoffren var ungdomar, ungdomar som hade hela livet framför sig.
Vid tidpunkten för attentaten bodde två av mina vänner i Oslo så jag kommer ihåg attentaten mycket väl. Jag minns när nyheterna på radion rapporterade om händelsen och hjärnan började genast snurra. Var mina vänner oskadda? Vad var det egentligen som hände? Tusen tankar fanns i huvudet, men i samma stund fick jag ett meddelande om att båda mådde bra. Enorm lättnad infanns sig i hela kroppen, och jag kunde pusta ut.
En vecka senare åkte jag och en annan vän till Oslo för att fira födelsedag och umgås allihop, för det var ett tag sedan vi hade träffats. Vi åkte bil så när vi åkte genom staden var vi tvungna att ta en omväg för vissa gator fortfarande var avstängda på grund av sprängningen. Vi såg dock alla tusentals blommor som hade lämnats på gatorna för att hedra offren. Det var en konstig känsla att vara på samma plats där ett av attentaten hade ägt rum. En overklig känsla att vara i samma stad som för bara en vecka sedan hade befunnit sig i skräck.
Runt 5-årsdagen för attentaten träffade jag en av mina vänner som bodde i Oslo vid tidpunkten. Vi började prata om attentateten, hon pratade om hur hon fortfarande kunde känna de känslor hon kände den dagen, förvirring, skräck och ovisshet. När vi pratade om vad som hände kom tårarna i både hennes och i mina ögon, händelsen berör fortfarande otroligt mycket.
Maria