-93 dömdes du till livstid för mordet på min syster. Livstid var då, 1993, 26 år men du släpptes efter 17 år. Efter ett par månader i frihet våldtog du en 12-årig flicka. Ett barn med hela livet framför sig och som du förstörde. Du dömdes fem års fängelse för våldtäkten och skulle också få avtjäna de åtta åren som var kvar efter mordet på min syster. Nu har vi fått veta att du kommer ut därifrån 2020. Då är du en fri man. VARFÖR???? Du fick inte ens det riktiga straffet nu heller! Förbannade jävla rättssystem!!!!
De här raderna har jag hämtat från min väninnas Facebook och jag har hennes tillåtelse att kopiera dem till den här bloggen. 1993 förändrades livet för henne och hennes närmaste då lillasyster i familjen blev brutalt mördad av sin pojkvän. Det fanns anmälningar sedan tidigare, men ändå lyckades samhället inte skydda henne och det hela slutade med ett brutalt mord. 24 år har gått och de har fått lära sig att leva med det som hände systern, men saknaden kommer man nog aldrig över.
Ibland kommer frågan om längre straff upp och i just det här fallet kan man ju med facit i hand se att ett längre straff hade besparat ett tolvårigt barn mycket fysiskt och psykiskt lidande. Om man dessutom lägger till att gärningsmannen var straffad för brott mot knivlagen i fängelset och hade, om jag minns rätt, över 60 anmärkningar under sin tid bakom murarna, så kanske det inte var så bra beslut att låta honom komma ut i det fria nio år innan livstidsstraffet egentligen var avtjänat. Jag vet att man har möjlighet att avtjäna sista tredjedelen i frihet som villkorligt frigiven, men ska detta verkligen ske då det finns så många indikationer på att personen inte är beredd att lämna ett kriminellt liv bakom sig? Nästa fråga är då också naturligtvis att om inte 17 år med vård inom kriminalvården kunde få gärningsmannen att tänka om, hur ska då ytterligare några år till ha fått det? Har han verkligen kommit till insikt över sina gärningar och är han verkligen redo att leva ett liv i frihet utan att skada andra människor nu när han helt uppenbart inte var det för bara några år sedan.
”Det daltas för mycket med förövarna”, säger advokat Elisabeth Mazzi Fritz i en intervju och jag är beredd att hålla med. Både när det gäller i fallet med min väninnas systers mördare, men även i andra fall. Visst att vi inte kan hålla folk inlåsta i fängelse bara för att de brottsdrabbade med anhöriga ska få känslan att ett ordentligt straff utdelats, men ibland undrar jag om inte fokus ligger mer på gärningsmannen som person än på den gärning hen utfört. Letar man efter förmildrande omständigheter så hittar man dem alltid, även om man ibland kan få leta ett tag. När ska svenska rättssystemet istället lära sig att bakom varje gärningsman finns det också ett eller flera offer. Dessa personer behöver också tas omhand och känna sig hörda. De behöver veta att samhället sluter upp bakom dem och fördömer hemska gärningar som mord och därmed inte släpper ut folk i frihet när de bevisligen inte är redo för det. I en del fall finns också en rädsla för att gärningsmannen ska komma att söka upp dem och söka hämnd för att hen blivit inlåst. Tiden i fängelse är den tid många offer och anhöriga har på sig att sörja och bearbeta det som hänt för sedan kommer många av dessas vardag istället präglas av rädsla för repressalier. Jag håller med om att det daltas för mycket med förövarna, men framför allt så tycker jag att det läggs för lite resurser på de drabbade.
Mia