”Vi vill göra Norrköping till en trygg plats”, säger Henrik Lindmark och fortsätter med att om de kan hjälpa en enda kille till ett bättre liv, på rätt sida lagen så är han glad.
Alla är värda en andra chans, men i Norrköpings kommun råder en enorm snedfördelning av medel. De personer som Henrik Lindmark pratar om är unga män som ägnar sig åt kriminell verksamhet och som nu ingår i ett projekt som kommunen indirekt betalar. I projektbeskrivningen står det bland annat att Norrköping blivit en otryggare stad att leva i på grund av ökad organiserad brottslighet. Som vanligt så tittar styrande politiker i staden då bara på vad man kan göra för att minska brottsligheten, men ägnar inte minsta tanke till dem som redan blivit utsatta. Jag säger inte att detta skulle vara en allt igenom galen idé, men jag blir upprörd när det kastas pengar åt ett håll, nämligen de som jobbar med kriminella, medan vi som jobbar med brottsoffer aldrig vet om vi har någon verksamhet kvar från ett år till ett annat.
Kommunen betalar 100 000 kronor per person och år för varje person som är med i projektet. Det enda kravet är att de inte får misstänkas för brottslighet under avtalsperioden, vilket nu har hänt i flera fall bland de som är med i projektet. Idag har projektet 10 deltagare, enligt Henrik Lindmark. Det vill säga att de lyfter projektmedel på 1 miljon kronor per år. Utöver det får dessa deltagare en lön på 20 000 kronor per år, vilket är en standardlön för någon som inte haft en anställning på länge, fortsätter Henrik Lindmark.
Det ena behöver inte utesluta det andra, men tyvärr så har Norrköping kommuns ledande politiker en förmåga att styra enligt just den modellen. Vi på Brottsofferjouren har i uppdrag, enligt ett digert avtal, att stötta östra Östergötlands brottsoffer, vittnen och deras anhöriga. Vi ska bedriva stödpersonsverksamhet, vilket innebär att vi kontaktar de utsatta och erbjuder dem vårt stöd, samt finns behjälpliga i kontakten med myndigheter, rättsväsendet, sjukvården och alla andra ställen man som utsatt kan behöva kontakta. Vi ska stötta de utsattas anhöriga i processen och hjälpa dem att orka vara ett stöd för den brottsdrabbade. Vi hjälper dessutom vittnen att bearbeta det de varit med om. För även om man ”bara” bevittnat en händelse så är det nog så traumatiska minnesbilder att bära på i många fall. Utöver det så bedriver vi vittnesstödsverksamhet i Norrköpings tingsrätt, med allt vad det innebär. Vi lägger åtskilliga timmar på att förbereda oroliga målsägande och vittnen på att våga gå till domstolen. Vi sitter dessutom åtskilliga timmar i domstolen som stöd under huvudförhandlingarna. Till vårt uppdrag hör också att driva olika projekt, vilket vi gör med hjälp av medel från Brottsofferfonden eller Länsstyrelsen. Vi ska sprida vår verksamhet och göra den känd för allmänheten så vi kan hjälpa än fler drabbade. Det här och mycket till gör vi på ideell basis, med en anställd verksamhetsansvarig. Vi gör det för att vi vill och för att vi vet hur undermåligt stödet till brottsdrabbade är, men vi har hittills aldrig fått känna att vi haft våra styrande politikers respekt för det vi gör. Förra socialdirektören sa till och med att vi inte behövdes, utan socialtjänsten kunde sköta våra uppgifter istället. För detta får vi strax under 200 000 kronor av Norrköpings kommun, cirka 225 000 kronor om man räknar med Finspång, Söderköping och Valdemarsvik. De pengarna ska räcka till att betala alla omkostnader som hyra, el, internet, telefonkostnader, resor med mera, samt att avlöna en anställd. Vi hjälper östra Östergötlands brottsoffer, vittnen och anhöriga, vilket vi är ganska så ensamma med att göra på det här uttalade viset som Brottsofferjourerna gör. Varje gång vi höjer rösten och säger att vi måste ha mer pengar för att klara verksamheten så får vi till svar att vi inte behövs, eller att vi borde klara oss på det vi har. Är det underligt att man då blir upprörd när man läser om att kommunen lägger ut sådana här summor på de kriminella, när de verkligen snålar på varenda krona till de drabbade? Som ett tillägg kan nämnas att vår grannkommun Linköping lyckats kombinera stöd till både utsatta och gärningsmän, vilket resulterar i att deras Brottsofferjour har mer än dubbelt så mycket i bidrag än vad vi i Norrköping har.
Avhopparverksamhet är en nödvändighet, men när man läser om att den bedrivs i denna form så blir jag rent av upprörd. Där det finns kriminalitet finns det också brottsdrabbade. Bägge grupper måste få kosta pengar. Den här snedfördelningen är rent av upprörande!
Mia