Alla får inte behålla sitt skadestånd

Texten är lånad av Brottsofferbloggen.se

Vad är tanken med ett skadestånd egentligen? Att täcka kostnader för skador, psykiska som fysiska, som uppstått i samband med brottet? Att fungera som ett plåster på såret för den kränkning man fått utstå eller rent av att bidra till ens försörjning?

Ofta när man diskuterar skadestånd så hamnar fokus på beloppen. Att vi har väldigt låga skadestånd jämfört med till exempel USA. Det stämmer i och för sig. Jämför vi oss med USA så är våra skadestånd som döms ut i domstol ynkliga, men jag vet inte om det är just det landet vi ska jämföra oss med heller.

I mitt jobb kommer jag ofta i kontakt med människor som tilldömts ett skadestånd och som vill ha hjälp med att få ut det. Det är inte en allt för omständlig process om man kan det, men för någon som aldrig gjort det förut kan det kanske vara lite knepigt. För många är det här skadeståndet ett plåster på såret. Lite extrapengar som gör att man kan unna sig något extra. För andra är det nödvändigt för att komma ikapp ekonomiskt efter att man kanske varit sjukskriven på grund av brottet man varit utsatt för eller haft dyra utlägg för till exempel sjuk- eller tandvård.

Vad man väljer att använda pengarna till är ju naturligvis upp till var och en. Det är pengar de fått tilldömda genom domstol på grund av något de själva lidit psykisk eller fysisk skada av. Helt deras beslut och ingen annan ska ha synpunkter på varken att de kräver skadestånd av gärningspersonen eller hur de sedan använder pengarna.

Fast nu är det så att alla har inte rätt till sitt eget skadestånd för om du går på försörjningsstöd så räknas de här pengarna som försörjning istället. Som en jämförelse kan tilläggas att om du har anmärkningar hos Kronofogden så kan man få behålla skadeståndsersättningar för sveda och värk, samt kränkning. Det kräver en kontakt med myndigheten, men pengarna brukar man oftast ändå få behålla.

Ja, men det är väl inte fel att man räknar skadeståndet som försörjning kanske en del tänker, men det jag då undrar över är varför man har försörjningsstöd. En hel del av de människor som jag möter i mitt arbete och som går på försörjningsstöd gör det på grund av att de utsatts för brott. De kanske har flytt från ett våldsamt förhållande och tvingas gömma sig själva och barnen för att klara livet? De kanske lever under skyddade personuppgifter med en hotbild mot sig som gör att de inte kan jobba? Gemensamt för de flesta jag möter är att de vill kunna leva ett normalt liv, med ett jobb som ger dem en lön så de slipper leva på existensminimum och vända på varenda krona. Om det sedan skulle bli en rättegång och gärningspersonen döms att betala skadestånd så innebär det ju ändå någon slags upprättelse för offret, men i de fall man har försörjningsstöd så får man inte ta del av den. En slags dubbelbestraffning i de fall gärningspersonens brott försatt personen i ekonomisk knipa och när hen ska göra rätt för sig så blir man av med pengarna ändå.

Kanske vore något för våra politiker att fundera över hur man löser den här biten? För inte är det rättvist att jag kan ha skulder hos Kronofogden och få behålla mitt skadestånd, men går jag på försörjningsstöd så blir skadeståndet helt plötsligt en del av min inkomst.