Vilka roliga dagar jag haft. Allt började med att jag pratade med kvinnofridssamordnare Helene på Riksförbundet i höstas och hon frågade om vi inte kunde tänka oss att visa filmen My life my lesson för olika myndighetspersoner i vår region.
Filmen hon pratade om är en dokumentär framtagen av bland andra Brottsofferjouren Sverige, Unison, Rädda Barnen med fler. Den handlar om Felicia som under sin uppväxt bevittnat hur styvpappan varit våldsam mot mamman. Personligen tycker jag det är helt fantastiskt hur hon, hennes mamma, hennes syskon och i viss mån även hennes bästa kompis bjuder in allmänheten i deras vardag. Man får följa längtan efter pappan, men även ångesten efter allt han utsatt dem för. Hur han ständigt finns närvarande i deras liv, trots att de inte lever med honom. Han är fortfarande hotfull och filmen slutar med en rättegång där Felicia vittnar mot sin pappa. Hela Felicias uppväxt har satt spår hos henne. Hon har ångest och självskadebeteende. Hon orkar inte med skolan och ibland orkar hon inte ens gå upp ur sängen. Det är en stark film och ibland får man nästan påminna sig om att det här är på riktigt. Det är inga skådespelare som följer ett manus, utan ett filmteam som följer en utsatt familj. Allt är på riktigt.
Jag hade sett filmen innan, när den hade premiär förra året vid den här tiden och jag tyckte redan då att den var tankeväckande så givetvis ville jag försöka mig på att få många fler att se den. Pengar söktes och beviljades från Brottsofferfonden så vi kunde genomföra projektet. Jag bokade salonger på Filmstaden i Norrköping och Lottas Bageri och Konditori lovade att baka små ”Brottsofferbakelser” till fikat innan föreställningen. Första visningen skulle ske på Internationella Kvinnodagen och den andra visningen dagen efter. Jag började skicka ut inbjudningar till alla möjliga som jag kunde komma på. Skolor, socialtjänst, elevhälsan, politiker med flera i hela östra Östergötland. Kommer det ett femtiotal per visning, tänkte jag, så är jag mer än nöjd. Döm om min förvåning när anmälningarna började trilla in. Helt plötsligt fick jag boka större salong på Filmstaden. Under de här två dagarna har nämligen över 300 personer sett föreställningen. Det är så roligt när man lägger ner mycket jobb på något och det får sådant gehör. Tack alla ni som kom till visningarna och hoppas att ni fått med er något bra hem till era verksamheter i samband med att ni såg dokumentären.
Den 20 mars visas den andra dokumentären, fast denna gång på Cnema i Norrköping. Visserligen kommer den att visas flera dagar, men just den tjugonde kommer huvudrollsinnehavarna att vara på plats för att svara på frågor efter filmen. Den här filmen fokuserar mer på relationen mellan dotter och mamma efter att det gått en tid sedan dottern bevittnat pappans våld mot mamman. Filmen heter Say nothing, så håll utkik i tidningen och på nätet vilka tider visningarna är.
Mia