Jag besiktigade bilen idag. I nästan trettio år har jag ringt ett samtal efter besiktningen för att berätta resultatet, men idag kunde jag inte ringa dig.
Inte heller våra samtal på lördagsmorgnarna kommer att bli av längre. Samtalen då vi pratade om allt från om du fått igång den gamla traktorn på gården till vad jag hade haft för mig under veckan. Vi diskuterade politik och även om vi inte alltid var ense, så var vi i alla falla eniga om att vi skulle ha styrt vissa frågor i en betydligt bättre riktning.
Du oroade dig mycket för de främlingsfientliga makter som börjat dyka upp. En gång för länge sedan upplevde du kriget med allt vad det innebar och du började se oroande tecken för vart vi är på väg igen, sa du.
Ibland pratade vi om samhällsfrågor och sådant som rör mitt jobb. Du läste i tidningen eller såg på TV när jag var med där och ofta hade du någon kommentar till det.
För många människor tar livet en vändning som man inte räknat med, eller som man inte är beredd på. Så är det för många av de brottsoffer jag möter och så blev det för mig nu också. Det kan vara saknaden av att livet kanske inte kommer bli sig likt, saknaden av att inte få känna sig trygg, saknaden av få gå tillbaka till sina gamla rutiner och slippa grubbla över morgondagen eller saknaden av någon som man håller mycket kär.
Saknaden har sin tid, sorgen har sin tid men när man är mitt uppe i det så känns allt så överväldigande. Kommer någonting någonsin att bli sig likt? Har du det bra där du är nu? Så många frågor, så få svar.
Min stora starka pappa som alltid funnits där hemma på gården finns inte längre. Jag vet inte om man läser blogginlägg där du är nu, men ifall att du gör det så vill jag bara berätta att bilen gick inte igenom besiktningen den här gången.
Mia