Så, alltså, hur många av alla rapporterade övergrepp på festivaler och fester den här säsongen tror ni är övergrepp i någon egentlig mening? Och hur många är pinsamt tonårsfummel, som alla nu vill göra polisärenden av? skriver Johan Hakelius i sin krönika.

Jag brukar läsa Hakelius krönikor och för det mesta så tycker jag att det han skriver är både bra och intressant. Vad gäller denna krönika så undrar jag istället om Hakelius är ute efter att provocera, eller om det här verkligen är hans åsikt?

Frågan han ställer är hur många av de sexuella övergreppen som anmälts efter sommarens fester som verkligen är övergrepp. ”Så ja, gå inte i taket. Ni förstår precis vad jag menar”, fortsätter han.

Nej, Hakelius, jag förstår inte och av den anledningen fortsatte jag läsa din krönika eftersom jag för en stund trodde att du valt ett provocerande intro för att fånga läsarens uppmärksamhet. Visserligen fångade du min uppmärksamhet, men mitt samtycke får du absolut inte.

Enligt Hakelius är det ett helvete att vara tonåring och de famlar sig fram mot vuxenlivet. Det mest obegripliga av allt är, enligt Hakelius, sex, kärlek och närhet. Ur detta föds därför en del välkomna närmande, fumliga närmanden, ovälkomna närmanden och en del övergrepp, fortsätter Hakelius. Det är här Hakelius sedan gör sin analys över sommarens anmälningar angående sexuella övergrepp på festivaler. ”Hur många är pinsamt tonårsfummel som nu alla vill göra polisärende av?”.

Min åsikt är att det är upp till den utsatte att avgöra om närmandet han eller hon varit utsatt för är okey, eller inte. Är man själv med på det, vill ha lite tonårsfummel, som Hakelius väljer att benämna det, så är det naturligtvis inget man ska göra polisärende av. Däremot så har jag träffat otaliga ungdomar som inte velat vara med på tonårsfummel, men ofrivilligt blivit utsatta för det. De har blivit antastade på dansgolv, på spårvagnen, i skolan eller på andra platser där de har rätt att känna sig trygga. Många har aldrig gjort ett polisärende av det, andra har anmält men tyvärr så har förundersökningen i de flesta fallen lagts ner i brist på bevis. Det de utsatts för har tärt på deras självkänsla, självförtroende, tillit till andra och framför allt deras trygghet. När man går ut för att ha roligt med sina vänner så förväntar man sig inte att få en hand upptryckt mellan benen eller att någon som tafsar på ens bröst. Skulle det ändå hända så är det väl ändå viktigare att vi vuxna står upp för den utsatte och inte ifrågasätter huruvida det var lite tonårsfummel eller inte? Du förminskar offren med ditt resonemang Hakelius. Offer som redan varit med om något som inte ska drabba någon tvingas med ditt sätt att se på saken dessutom hävda sig själva som just brottsoffer. Det är inte ok!

Hakelius har skrivit mer sin krönika, men nästan allt går ut på att skuldbelägga eller ifrågasätta den redan utsatte. Vi har idag ett samhälle där brottsoffer har en låg prioritet och de utsatta behöver inte fler påhopp. Mörkertalet när det sexualbrott är stort och om vi vill locka fram fler utsatta att anmäla så behöver de känna sig trodda, inte ifrågasatta.

”Det är naturligtvis självmordsbenäget, särskilt av en medelålders man, att skriva sådana här självklarheter. Vissa resonemang ska man helst strunta i. Jag kommer förstås att avkrävas svar om vilka övergrepp jag vill att vi ska ha överseende med. Låt mig redan på förhand säga: inga övergrepp alls.”, skriver Hakelius. Det låter ju bra, men frågan är vad Hakelius tycker är grovt nog att räknas till övergrepp och vad som kan sorteras under rubriken tonårsfummel?

För den som vill läsa Hakelius krönika i sin helhet så finns den på http://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/det-verkar-ha-blivit-mycket-svarare-att-vaxa-upp/.

Mia