Jag och mina taxar brukar alltid gå en långpromenad på eftermiddagarna, men häromdagen kände jag att det räckte med att gå och strosa lite i parken istället. De börjar bli gamla och uppskattar inte att gå några längre sträckor i raskt tempo.

När vi var på väg hem igen så såg jag tre grabbar komma gåendes. Den ena ledde sin cykel och de andra två gick och knuffade på honom. Jag la inte in så mycket i det eftersom det såg ut som sånt ”skojbråk” unga pojkar ibland ägnar sig åt. Efter en stund kom jag ifatt dem igen och nu hade ”skojbråket” helt ändrat karaktär. Killen med cykeln fick ta emot allt hårdare knuffar och till sist fälldes han med en spark. Jag började titta mig omkring efter hjälp, men det fanns inte en människa i närheten. Samtidigt så började sparkar och slag hagla mot grabben som låg på backen så någonting var jag ju tvungen att göra. Att gå fram och lägga mig i vågade jag inte, utan stod cirka tio meter därifrån och ropade åt dem att sluta. Killarna som hade överläge tittade bara på mig och kallade mig för ett ord som jag definitivt inte är respektfullt att säga till någon, sedan fortsatte de misshandeln. Vad gör jag nu då, tänkte jag och fortfarande fanns det inget folk i närheten. Jag kunde ju inte lämna pojken på marken och gå därifrån. Fram med mobilen och skrek högt så de skulle höra mig.

”De är framför kyrkan. Om ni skyndar er så hinner ni ta dem. Jag har tagit kort på dem också så vet vem de är”

Det fick grabbarna att avbryta det de höll på med och springa iväg i en fart värdig en elitidrottare. Polisen var de tydligen inte beredda att möta. Pojken som blivit sparkad klarade sig skapligt bra fysiskt, men han var ledsen och förmodligen väldigt skärrad över vad som hänt. Jag pratade lite med honom och frågade om han kände de som slagit honom och det gjorde han inte. De här två grabbarna hade helt enkelt utsätt honom som offer, följt efter honom på vägen hem och retat honom med ord tills de kom så pass avskilt att de istället kunde slå ner honom. De hade helt enkelt lust att slåss och han gick ensam så han var ett tacksamt offer enligt dem. Polisanmäla ville han inte, men han lovade att berätta för sina föräldrar när han kom hem och jag lovade att jag skulle hjälpa dem att vittna om de bestämde sig för en anmälan. Jag hoppas verkligen att de kommer att göra en anmälan för pojkens skull. Kan bara tänka mig hur han känner sig när han ska gå till och från skolan hädanefter. Dessutom så känner jag att det är viktigt att man stoppar den här typen av beteende redan tidigt och de sparkar och slag de delade ut var riktigt hårda, utan minsta tanke på att de kunde skada ordentligt.

Jag gick hem till mig efter att ha pratat med pojken en stund och först då kom känslorna ikapp. Alla tänk om-tankar om vad skulle jag gjort om de gett sig på mig eller hundarna. Hur hade det gått för pojken om jag inte hade bestämt mig för att inte gå en långpromenad den dagen? Jag har jobbat med våld och våldets konsekvenser i många år, men att möta det på det här sättet i sin vardag är något annat. Det sätter igång så många tankar och så mycket frågor. Jag hoppas verkligen pojken kan gå vidare och att det som hände inte satt allt för stora spår hos honom.

Mia