Ibland kryper verkligheten inpå en på ett mycket obehagligt och sorgligt sätt. Frågorna hopar sig i huvudet, samtidigt som overklighetskänslan är så stor. Det har inte hänt. Eller har det hänt? Det får inte ha hänt!
Jag har gått hos samma frisör i säkert tolv år. Det blir många besök under åren och jag har uppenbarligen varit nöjd eftersom jag återkommit gång efter gång. Med tiden lär man känna varandra. Frisörer får många gånger höra både det ena och det andra om hur människor har det hemma, på jobbet och med kärlekslivet. Det är kanske lite av lyxen med att får gå till frissan, man har några timmar vikta till enbart en själv. Ingen som kan komma och fråga efter borttappade saker i hemmet, inga telefonsamtal, inga sms som stör. Tiden är bara till för mig.
Mina besök hos frisören kommer inte att bli sig lika igen. Aldrig någonsin. Fina, glada, underbara du finns inte längre med oss och det på grund av andra människors ondska. Hon var mitt i livet och levde livet med sådan energi och glädje vad jag kunde förstå när vi pratade. Hon hade så mycket kvar att få uppleva och så tog det bara slut.
Jag lider med hennes närmaste och även med hennes arbetskamrater som sörjer henne. Önskar jag kunde göra något för att lindra smärtan för er.
Frågorna kommer igen. Hur kunde det ske? Vad är oddsen för att bli mördad på öppen gata och av misstag? Vad är det för hemsk människa som kan döda för en struntsak och sen inte ens bry sig om vem som blev målet för kulan? Kommer polisen att hitta den skyldige? Vad får hen för straff?
Det finns så många frågor och den största av dem alla är nog ändå – VARFÖR?
Mia