Under sommaren har vi också blivit kontaktade av media vid flera tillfällen. Först handlade det om vårt projekt med unga vittnen, målsägande och deras vårdnadshavare. Det kom rätt i tiden eftersom jag dagen innan jag gick på semester hade suttit och pratat om projektet med nya polischefen i stan. Tyvärr så har inget hänt på området under sommaren, men förhoppningsvis kommer det att ta fart nu under hösten.
Det andra reportaget handlade om den minskade ärendetillströmningen. Något som är riktigt allvarligt eftersom det innebär att folk som har rätt till hjälp och stöd inte får det. Omorganisationen och ett datafel var förklaringen till det, men nu är datafelet åtgärdat och omorganisationen genomfördes vid årsskiftet så det måste bero på något mer.
En klok dam sa en gång att ”man kan inte ha mer sunt förnuft än vad man har kunskap och erfarenheter till”. Så sant, så sant. Kan det vara så att de som ska ställa frågan om stöd till målsägande faktiskt behöver kunskap i hur brottsoffer och vittnen kan må efter att ha utsatts för brott. Skulle det kanske kunna få polisen att ställa den magiska frågan vid anmälan, den som sedan generar till att vi får ett mail och kan ringa upp personen? Jag har tidigare köpt förklaringen om att det är omorganisationen som är den stora boven till att allt färre får stöd och hjälp, men jag gör det inte längre. Många som söker sig till oss utan polisens hjälp mår mycket dåligt och det skulle de inte behöva göra om de hade fått en tidigare insats. Nu har det gått så pass lång tid och datafelet är också åtgärdat så skärpning. Folk ska inte behöva må så här bara för att man inte orkar, vill eller tycker sig behöva fråga anmälaren eller vittnet om de vill ha stöd.
Det är också något som påverkar förundersökningarna och eventuella rättegångar. Är man som vittne eller målsägande inte trygg i situationen, har man ingen att prata med eller som stöttar en när man behöver prata så är också risken stor för att man inte kommer att våga eller orka berätta det man vet. Jag möter också en stor ilska hos en del utsatta. De känner sig förbisedda då det krävts av dem att de ska medverka i förundersökningen, men då de sagt sitt så har de fått gå hem med sina tankar, funderingar och ibland rädslor utan någon att prata med. När det sedan blir dags för rättegång så förstärks de här känslorna hos många eftersom de kommer att ställas inför, en för många, ny situation. Det behöver inte vara så här. Det ska inte vara så här. Med eller utan omorganisation eller datafel så har människor rätt till hjälp.
Mia