Det här har inte direkt med brottsofferfrågor att göra, men likväl hur man bemöter andra och då framför allt vad man kallar personen.
I mitt yrke så träffar jag en massa personer och nästan samtliga är jag ”du” med. Det är det vanliga och ingen höjer på ögonbrynen för att man kallar den andra personen du. Skulle jag däremot möta på kungen eller drottningen så skulle jag aldrig falla mig in att kalla någon av dessa du. Så gör man bara inte om man följer de oskrivna sociala regler som finns.
Oftast blir jag själv också titulerad för just ”du”. Helt okey, enligt mig. Det finns vissa ungdomar som hellre använder sig av det mer könsneutrala uttrycket ”öhh” och det funkar det också eftersom jag i samtalet förstår att det är mig de syftar på.
Så kommer det tillfällen när jag blir kallad för ”fröken Mia”. Mycket trevligt, men om jag ska var ärlig så känns det ändå lite konstigt. Jag brukar tala om för dem att de gärna får säga du till mig, men envisas de ändå med att kalla mig för fröken så rättar jag dem till att det är frun i sådant fall.
Sedan har jag varit med om tillfällen då jag har blivit titulerad vid namn som inte lämpar sig i skrift, men det är en helt annan historia.
Oavsett om de jag möter väljer att kalla mig du, öhh, frun eller Mia så brukar ändå mötet med dem bli bra. Fast det finns en tumregel som jag dock alltid håller mig till och det är oavsett hur jag tituleras så säger jag alltid själv ”du” till folk. Om det inte är kungen eller drottningen förstås, men dem lär jag nog aldrig träffa ändå.
Utöver hur man tilltalar människor så har också kroppsspråket en stor betydelse för hur mötet ska bli. Står jag med armarna i kors så signalerar jag avståndstagande och vem vill berätta något förtroende för en sådan person. Sitter jag nerhasad på stolen så ger jag ett slarvigt intryck och samma sak här, vem vill berätta något för mig då? Listan kan göras lång på hur man bör och inte bör vara i möten med andra människor. Likadant är det med kramar. En del vill kramas, andra inte. Jag tar aldrig själv initiativ till en kram när personen går från ett samtal, men vill man ge mig en kram så går det alldeles utmärkt. En kram är ju aldrig fel, tycker jag, utan är mer en bekräftelse på att personen ifråga inte tyckte vårt möte var helt tokigt.
Ja, det var en liten reflektion jag hade över möten med andra medan jag gick till jobbet i morse.
Mia