Jag var på en föreläsning igår. Det var Eva-Britt Gabrielsen från föreningen RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade som föreläste.
När jag förut idag pratade med henne och tackade för igår så kunde jag däremot inte hitta något ord för det hon berättat om. Det finns inga passande ord för när någon berättar om hur de förlorat sitt barn på det mest onödiga vis, nämligen för att andra människor inte visat någon som helst respekt utan släckt livet hos någon bara för att de kände för det.
Alla satt vi tysta och lyssnade på det hon hade att berätta. De flesta av oss satt nog och funderade på hur vi själva skulle ha reagerat om det gällt våra barn, eller någon annan närstående. Själv fick jag många funderingar kring både det ena och andra. Mina barn är den största gåva jag fått i livet. Jag skulle, som så många andra föräldrar, kunna gå genom eld och vatten för deras skull, men tyvärr kan man inte skydda dem för allt.
Eva-Britt pratade också om organdonation. Visst har jag tänkt tanken och jag har också berättat för mina barn om hur jag vill ha det, men jag har aldrig någonsin tänkt på att fråga dem om hur de vill ha det. Någonstans så hoppas och tror man så innerligt att man aldrig ska behöva begrava sina barn och därmed aldrig heller behöva ta ställning till den frågan. Jag har fortfarande inte frågat. Föreläsningen var igår och jag har fortfarande så mycket tankar kring det som blev sagt att jag inte känt mig redo att ta det samtalet med dem ännu, men jag ska. Tack vare Eva-Britt och hennes makes beslut att donera sin sons organ så fick flera andra människor chansen till ett liv. Deras sons liv gick inte att rädda, men han gjorde en sista hjälteinsats innan han lämnade jorden och det var att ge sina organ till andra som behövde dem.
Vi hade en del ungdomar med på föreläsningen också och jag var lite nyfiken på hur de hade reagerat. Deras spontana reaktion var ilska. Ilska för att någon kunde göra så som de gjort mot någon annan, men framför allt en ilska för att de inte tycker att rättssystemet var rättvist i det här fallet. Eva-Britt berättade om hur gärningsmännen friades i tingsrätten, men att de senare fick fyra års fängelse i hovrätten och det var just det här som både ungdomarna och de flesta andra också reagerade på. Fyra år, är det vad ett liv är värt?
Föreläsningen var enormt inspirerande, gripande, rörande eller vilket ord man nu kan använda i det här sammanhanget. Jag är så imponerad av Eva-Britt som orkar och kan dela sin berättelse med andra och jag är så tacksam för att jag fick lyssna på henne. Får ni någon gång möjlighet att lyssna på henne eller någon annan från föreningen RAV så ta chansen.
Mia