Det var en ruskig höstkväll. Klockan var runt elva och jag var på väg hem från Resecentrum i Norrköping. Jag hade varit ute och ätit med några vänner i Linköping och tagit pendeln hem till Norrköping. Den här kvällen kom det en man bakom mig. Han drog upp luvan över huvudet och började bli allt mer närgången mot mig. Jag kände hur min puls blev högre och högre och jag började känna mig mycket rädd och obekväm. Efter ett tag stannar jag för att se om han går om mig, men varje gång jag stannar så stannar han också. Känslan av rädsla och obehag genomsyrar nu hela mig. I panik tar jag upp mobilen och försöker ringa min sambo för att få sällskap, men han svarar förstås inte. Då tänker jag försöka ringa min mamma, men då dör mobilen på grund av kylan. Jag hinner tänka tusen tankar kring vad jag ska göra för att känna mig en aning tryggare och jag har nu inte långt kvar innan jag är hemma. Återigen tar jag upp mobilen och låtsas nu prata med någon. Jag stannar upp igen för att se om även han stannar och jag pratar högre för att markera att jag inte är ensam. Han stannar då bredvid mig och tittar på mig, men sedan börjar han gå före mig i en annan riktning. Jag sprang sista biten hem. Efter den händelsen hade jag många tankar. Tänk om det var min rädsla och mina tankar som skapade det här obehaget och rädslan. Han kanske inte hade någon baktanke alls?
Sandra 23