Den 24 juni 1999 mördades den 19-åriga Pela av sina farbröder. Fast det har gått 17 år sedan det brutala mordet så är vi nog många som minns medias rapportering av händelsen när den väl kom till fram.
För många i Sverige var det här ett uppvaknande, andra fortsätta tro att det var en isolerad händelse. Hedersmord? Det lät för konstigt för att ens tro på dess existens hävdade en del. Skulle man kunna döda sitt barn för att upprätta familjens heder?
Jag jobbade med hedersrelaterat våld och förtryck redan då. Av en ren slump hade jag kommit i kontakt med brottsoffer som beskrev vad de utsattes för på grund av att familjens heder och ära skulle behållas till varje pris. Till en början förstod jag inte riktigt vad det handlade om och jämställde det mycket med våld i nära relation, men den tanken släppte jag tämligen snabbt. Det finns mer olikheter än likheter mellan de bägge brotten nämligen.
Pela dog för att hon ville vara som vilken ung kvinna som helst i det svenska samhället. Hon ville umgås med sina vänner, ha en pojkvän och göra sådant som de flesta andra ungdomar tar för givet. När hon sedan rymde hemifrån för att bo hos sin pojkvän så sattes familjens heder på spel och något var tvunget att göras för att rentvå deras namn.
Efter ett tag kom Pela hem till familjen igen, men hon var inte längre den unga kvinna som gjorde uppror mot familjens regler. På sommaren åkte familjen hem till släkten i Kurdistan och med på resan var även hennes farbröder. De och pappan grälar mycket med Pela om att hon inte följer de kurdiska traditionerna gällande kvinnors uppförande och en natt vaknar hennes lillasyster av de grälar högljutt samtidigt som hon hör två skott gå av. Pela har blivit skjuten, men lever fortfarande. Trots det hindras både hennes syster och mor att rädda henne utan farbrodern följer efter och försöker sätta pistolen mot hennes huvud återigen för att döda henne. Vid fjärde försöket kan systern inte hindra honom och Pelas liv är för alltid slut.
Pappan är kvar i Kurdistan, medan farbröderna dömdes till livstids fängelse här i Sverige. Lillasystern vittnade om mordet på Pela och tack vare henne blev också farbröderna dömda. Pela själv ligger begravd i en namnlös grav i Kurdistan. Hon anses ha vanärat släktens namn och ska därför inte kommas ihåg.
För många här i Sverige blev istället hennes död början på ett nytt fenomen. Det kändes så främmande för oss att man kan döda sitt barn för att rentvå släktens namn. Hederskultur var något nytt, skrämmande och så långt borta från svenska traditioner som vi kunde förstå, samtidigt som vi hoppades att det här skulle vara en isolerad händelse som aldrig skulle komma att upprepas igen. Så blev det inte. Idag vet vi att hedersrelaterat våld och förtryck förekommer. Vi vet att det också förekommer hedersmord. Än så länge finns det så mycket kvar att göra för dessa ungdomar. Pela finns inte längre bland oss, men hon kommer att finnas i mångas minnen. Trots att hon ligger i en namnlös grav, så var hon en av de som gav hedersvåldet ett ansikte och på grund av det kommer minnet av henne leva vidare i många år till.
Mia