12 mord, 39 mordförsök och 24 fall av grov misshandel i maj 2016. Så står det på Elisabeth Höglunds blogg och jag har inte kollat siffrorna mot någon statistik utan utgår från att de stämmer.
Enligt Höglund så var dock maj månad något mindre våldsam än april månad då det begicks 14 mord och 44 fall av mordförsök. Höglund fortsätter också i sin blogg att berätta att under årets första fem månader har det begåtts sammanlagt 66 mord och 140 mordförsök.
Skrämmande läsning, tycker jag. Under årets första fem månader har 66 människor fått sätta livet till för att någon annan person anser sig har rätten att bestämma över liv och död. 66 människor, vars anhöriga sörjer en person de älskar. Ett stort antal anhöriga som just nu ställer sig frågor som varför hände det här och vem var det som mördade min kära? En del mord kommer aldrig att klaras upp och en del frågor kommer heller aldrig att få några svar. Många anhöriga kommer att tvingas fortsätta sina liv, utan sina kära, men med så många frågor som aldrig kommer att besvaras. Andra anhöriga ställer sig andra frågor som, hade jag kunnat förhindra det här? Fanns det något jag borde sett eller gjort? Varför sa aldrig han eller hon något om det som pågick så kunnat hjälpa? 66 personer har under årets första fem månader mött en för tidig död på grund av någon annan människas gärning.
Utöver det har 140 personer utsatts för mordförsök och många därtill för grov misshandel. Man kan ju tänka att de överlevde ju i alla fall, men i många av dessa fall så har livet förändrats dramatiskt. Kanske kommer de aldrig mer bli återställda fysiskt. Deras liv kan i framtiden komma att handla om kroniska smärtor och fysiska funktionshinder som gör att de aldrig mer kommer att kunna leva ett sådant liv som de hade innan. Planer de haft för framtiden kommer att få ställas in och ersättas med andra. De psykiska skadorna kommer också att sätta spår och i många fall hindra personen att leva ett sådant liv som många av oss andra tar för givet. Rädslan för att gärningsmannen ska hitta dem och återigen ge sig på dem. Posttraumatisk stress på grund av traumat de utsatts för. Skadorna som ett mordförsök eller en grov misshandel ger är många och att personen överlevde betyder inte att livet går tillbaka till vad det en gång varit för alla utsatta.
Allt det här pågår runt omkring oss. Vi läser om det dagligen i kvällstidningarna och vi förfäras över dessa, för oss okända, människors öden. Många gånger har vi tankar kring rättsväsendet också. Utan att vara insatta i det juridiska så har nog de flesta av oss vid något tillfälle tänkt vad som kan vara ett lämpligt straff för något speciellt uppmärksammat fall och sedan ifrågasatt domstolarnas bedömning.
Kring var och en av de som utsatts under årets första månader och som nu återfinns som en siffra i statistiken finns det också anhöriga. De ser inte sina nära och kära som en sifferpinne, för dem är det inträffade en tragedi som kan komma att förändra livet även dem. Det finns så mycket att säga om de här siffrorna, så mycket att göra för att försöka minska lidandet hos både offer, anhöriga och eventuella vittnen. Tyvärr har vi inte kommit så långt än att politikerna anser att det måste satsas lika mycket på offren som på gärningsmännen, men en dag kanske även vi i Sverige inser att bakom varje brott står det också oftast ett brottsoffer och bakom varje brottsoffer finns det också ofta både vittnen och anhöriga som är i behov av stöd även de.
Mia