I förra veckan läste jag en intressant artikel i Norrköpings Tidningar som handlade om polisens frustration angående att man tillämpar straffrabatt inom rättssystemet.

Jag förstår dem, ska jag börja med att säga och jag förstår också alla de brottsdrabbade jag möter som känner en enorm frustration i dessa lägen när gärningsmannen inte blir dömd för de brott som de gjort mot dem på grund av att de har gjort andra brott också. Ibland kan jag vara kritisk till rättssystemet, ibland kan jag ifrågasätta vad polisen gör, men i det här fallet kan jag helt och fullt förstå den polis som intervjuades i onsdagens NT.

Frustrationen är stor hos svenska poliser skriver reportern. Anledningen till det är att livsstilskriminella begår så många brott att resurserna inte räcker till att utreda mängdbrottsligheten och att rättssystemet i sin tur måste prioritera. Av den anledningen ges så kallade mängdrabatter till de kriminella som begår många brott.

Min tanke är inte att man ska låsa in alla kriminella på vatten och bröd i all evighet och kasta nyckeln till cellerna. Jag tror på att gör man ett brott så ska man ha ett straff. Det straffet ska stå i relation till brottets art, hur grovt det är och om gärningsmannen gjort sig skyldig till brott tidigare. Hamnar man så i fängelse så ska det inte vara en förvaring för att sitta av tiden anser jag, utan det viktiga är att man får hjälp att förstå vad man gjort för fel, får behandling om man behöver det och framför allt att utslussningen från fängelset sker på ett bra sätt så man inte hänvisas åter till den kriminella tillvaro man levt tidigare. I artikeln kan man läsa om hur domstolarna i de allra flesta fall använder den lägre delen av straffskalan. Återigen, ingen ska sitta inlåst för förvaring anser jag, utan det här är en möjlighet till att få ordning på sitt liv. Som polisen i artikeln beskriver det och som jag helt och fast håller med om så behövs det ibland tid för att få ordning på sitt liv, sluta med ett missbruk eller vad det kan handla om.

Sist, men inte minst, hur ser då brottsoffren på det här med mängdrabatt. Jag kan naturligtvis bara bilda mig en uppfattning utifrån de människor som jag träffat under alla mina år på Brottsofferjouren, hur alla andra ser på det vet jag inte däremot. Några anser att det inte spelar någon roll. Huvudsaken är att gärningsmannen blir dömd för något, resonerar de. Andra tar mycket illa vid sig och anser att rättsväsendet vänder dem ryggen. Att de inte bryr sig om dem som offer när de inte tar upp deras ärenden trots att det finns bevis som skulle kunna hålla i domstol. Hur ska man kunna förklara för dessa redan utsatta människor om mängdrabatt utan att få det att låta som ett svek från samhällets sida? Polisen, Samuel Norlin, som intervjuades i artikeln citerades så här

” Det sticker nog i ögonen hos allmänheten och påverkar förtroendet”

Ja, tyvärr så är det nog så. Åtminstone om man ska gå efter mina erfarenheter där jag mött brottsoffer, vittnen och anhöriga i femton år nu.

Mia