I fredagens NT kan man läsa att lagmannen för Norrköpings tingsrätt kritiserar polis och åklagare för de långa handläggningstiderna i ungdomsmål.

Polisen har flertalet gånger signalerat en resursbrist sedan omorganisationen 2015 och att de går på knäna utredningsmässigt, men även inom andra områden tvivlar jag inte det minsta på. Det ovanstående gällande handläggningstider i ungdomsmål kan jag inte heller säga så mycket om eftersom jag inte är så insatt i detta, men vad jag däremot kan berätta om är ärendetillströmningarna till brottsofferjouren. Kritiken i kommande inlägg kan tyckas stark, men den är befogad och det är framför allt viktigt att allmänheten får veta vilken rätt till stöd de har och vad de nu i allra flesta fall går miste om.

Varje dag görs det anmälningar till polisen. Varje dag utsätts människor för brott och varje dag blir människor också vittnen till brott. Som målsägande har man rätt att få stöd, antingen via frivilligorganisationer eller via den offentliga sektorn. I de allra flesta fall får inte anmälaren ens en fråga om de vill ha något stöd och de vet inte heller själva om att det finns att tillgå. När man gör en anmälan så ska polisen fråga om man vill ha brottsofferstöd och det finns då tre rutor för polisen att fylla i – ja, nej och kan tänkas. Svarar man ja så ska ärendet förmedlas vidare, svarar man nej så ska det naturligtvis inte göra det och finns rutan ”kan tänkas” ikryssad så betyder det att man i de allra flesta fall inte fått frågan om stöd. Man kan inte heller förvänta sig att bli uppringd av oss eftersom sekretessen inte är bruten och därmed blir man utan.

Polisen har till uppgift att informera om att stöd finns, inte att hänvisa till stödet, något som man håller mycket hårt på efter omorganisationen har vi märkt. Informationen om stöd kommer i samband med att en kopia på anmälan skickas hem till målsägande då det i detta utskick också finns med en lista på olika ställen dit man kan vända sig.

När man varit med om ett brott så kan det i många fall vara riktigt jobbigt att vara den som tar den första kontakten. Man har fullt upp med allt annat som ställts på sin spets i tillvaron och att då också ta telefonen och ringa någon främmande person för att få stöd känns för många som för jobbigt. Får man däremot ett samtal från en person som erbjuder sitt stöd så upplevs det däremot på ett helt annat sätt.

Det här med att ställa frågan om brottsofferstöd till anmälaren är inget som kräver några ökade personalresurser för polisen. Frågan finns redan med i anmälan och allt anmälningsupptagaren behöver göra är att ställa den. När det är gjort så kommer sedan en annan polis att ”plocka” dessa ärenden för att skicka till oss eller den organisation som man vill ha stöd från. Det beror också mycket på hur polisen ställer frågan. Om det är med en positiv attityd eller om man slänger ur sig den med nonchalans. Jag har själv hört en anmälningsupptagare i samband med att min dotter gjorde en polisanmälan ställa frågan på ett minst sagt korkat sätt. ”Brottsofferstöd, ska du ha det eller fixar du det själv?”, frågade personen på 114 14. I det här fallet kände min dotter att hon hade stöd i mig, som också satt med när hon gjorde anmälan med telefonen med högtalarfunktionen på varvid jag kunde höra allt. Jag kan förstå att man tackar nej till stöd om frågan kastas ut på det viset.

Vad gäller alternativet ”kan tänkas” så tycker jag det borde tas bort helt. I de flesta fall betyder det att man inte fått frågan alls och att polisen gjort sin egen bedömning. Problemet med just den bedömningen är att den är att likställa med att man inte kommer att få något stöd eftersom sekretessen inte bryts och då läggs den i samma kategori som de som tackat nej.

Som vittne har man däremot inte rätt till något stöd alls och vi har här i Norrköping under flera års tid försökt få tillstånd ett speciellt stöd till unga målsägande och vittnen, samt deras föräldrar redan i förhörsstadiet. Allt man som polis behöver göra i det fallet är att fråga ungdomen vid förhöret om de vill ha kontakt med oss samt förmedla kontakten. Inte heller det här fungerar.

Det är inga betungande arbetsuppgifter för polisen att se till att brottsdrabbade får det stöd som de har rätt till och ändå så struntar många i att ens ställa en enkel fråga som skulle kunna minska mycket mänskligt lidande. Det finns de poliser inom vårt distrikt som är enormt duktiga på att förmedla ärenden och det är vi mycket tacksamma för, men det ska inte hänga på den enskilde polisen utan det måste vara en rutin. Det här handlar om människor som varit med om händelser som de i många fall inte har erfarenheter att relatera till och därmed också svårt att bearbeta. Det handlar om mänskligt lidande som man inte ska behöva gå igenom ensam. Utöver det så har det också ett samhällsekonomiskt intresse då man vet att dåligt psykiskt mående, mediciner, sjukskrivningar med mera som följer i spåren efter ett trauma minskar om man får ett bra stöd.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, skärp er på polisen för det här är inte acceptabelt. Att inte orka ställa den enkla frågan om stöd, att inte bry sig om att följa upp i förhör om frågan ställts är inte okey. Ni har några kollegor som är måna om att göra just de sakerna och kanske kunde ni fråga dessa om hur de hinner ställa frågan? Det här handlar inte om omorganisation och personalbrist, det här handlar om ointresse, okunskap och att man fullständigt struntar i personens mående i en situation då den redan är utsatt.

Mia