”Lotta, 41, skrev om sitt helvete innan hon dödades.”

Så lyder en rubrik i Aftonbladet som jag fick ögonen på. I månader levde hon med hot och våld, utan att kunna lämna relationen. Hon skrev ner vad som hänt och fotade sina skador. Allt detta har nu blivit en viktig del av bevisen mot hennes pojkvän, tillika mördare.

I min värld skulle man kunna byta ut Lotta, 41, till Anna 35, Sara 23, Lisbeth 72 eller vilket namn eller ålder man nu väljer. Under mina sexton år på Brottsofferjouren har jag mött så många kvinnor som inte vågar eller kan lämna männen som misshandlar dem fysiskt, psykiskt och sexuellt.

Anledningarna till slagen är många. Allt från att favoritlaget i fotboll förlorade en avgörande match, till att det finns smulor på diskbänken. Ibland finns det inte ens någon anledning, de bara känner för att ha någon att slå på. Den de påstår sig älska är i hemlighet deras privata slagpåse. Någon de förnedrar efter eget behag och som de för många år framåt kommer att ha förstört livet för.

Varför går hon inte då? Det finns många skäl till det också, men ofta handlar det om rädsla. Rädslan för att han ska verkställa sina hot om att skada hennes nära och kära. Rädslan för vad han kan ta sig för när hon inte har koll på honom och vilket humör han är på. Rädslan finns också för att hon inte ska kunna klara sig själv, att hon ska visa sig vara precis så där oduglig som han säger att hon är.

Den psykiska misshandeln är värst säger många av kvinnorna jag mött. Den är svår att bevisa tyvärr och därför får den inte heller så stor fokus i utredningarna. Den lämnar inga sår eller blåmärken på kroppen, men ärren de lämnar i själen är desto fler.

”Jag trodde till sist att jag var så hemsk som han alltid sa att jag var”, berättade en kvinna och det tog många år för henne att inse motsatsen. Att hon var en underbar person med tillräcklig styrka att låta andra växa och må bra i hennes närvaro. Ingen parasit som behövde trycka ner någon annan för att må bra.

Många av de här kvinnorna skriver också dagbok. De fotar sina skador, skriver om vad som utlöst misshandeln eller övergreppen denna gången och hur det gått till. En dag, tänker de, en dag ska jag visa det här för någon utomstående. En dag ska du få känna på hur det känns att vara den utpekade. Den dagen kanske inte kommer för några dessvärre. Lotta, 41, kom istället att bli en siffra i statistiken över dödligt våld i nära relation. Tiotusentals kvinnor utsätts för våld i nära relation varje år, cirka 13 av dem kommer att dödas. För varje slag som utdelas har samhället misslyckats hjälpa dem, för varje liv som tas är det ett ännu större misslyckande. Vi vet om våldet, men ändå så händer det.

Lottas liv slutade här, trots att gärningsmannen hade en historik av att hota, kränka och misshandla sina flickvänner så kunde hon inte räddas. Vad för utredningar kommer det att tillsättas för att se vad samhällets aktörer kunde gjort annorlunda? Förmodligen inga. Lottas liv är slut, men fortfarande finns det tiotusentals kvinnor kvar varav några lever med hot om att få sitt liv taget varje dag. Vad kan vi lära av Lottas fall för att inte fler ska behöva sätta livet till och framför allt, är våra politiker beredda att våga se och vilja göra något åt det våld som vi alla vet förekommer bakom stängda dörrar hos en del familjer? Våld i nära relation är ett samhällsproblem som inte fått den uppmärksamhet som det borde. När ska det börja tas på riktigt allvar?

Mia